Sandvikens
symfoniorkester bjöd på en trivsam konsert tillsammans med
solisterna Stefan Ljungkvist och Anna Hanning i Folkets hus på lördagen.
| Varierat,
vackert och med gott humör Stämningen är avspänd i Folkets hus i Sandviken. Varma skratt klingar mellan stolsraderna och kvällens konsert "Humor och skönsång" bjuder på just dessa två ingredienser; humor och skön sång. Och det känns befriande att få sitta här - ett andrum från de senaste dagarnas tragiska händelser. Musik och underhållning kanske behövs som bäst när ett samhälle är i kris? Stefan Ljungqvist är konsertens stora huvudperson - trots att både Sandvikens Symfoniorkester och Anna Hanning gör ett strålande jobb. Ljungqvist har en självklar pondus på scen och det är en fröjd att lyssna till hans sång och hans skämtsamma diskussioner med dirigenten Håkan Sund. Kvällens musikval är hämtad från kända musikaler, operor och operetter - och även visböcker. Allt från Mozarts Don Juan till Taube, och Ljungqvist behärskar det mest med sin djupa mäktiga stämma. I rollen som Tevje i "Spelman på taket" till exempel, berättar och sjunger han med stor inlevelse om sitt samtal med Gud i "Om jag hade pengar". Röstmässigt är Anna Hanning rena motsatsen till Stefan Ljungqvist. Hennes ljusa klara sopranröst flyter utan problem runt på de svåra koloraturerna (utsmyckningar) i en aria ur Rigoletto. I den avslutande duetten; "All I ask of you" från Fantomen på operan, blir bilden av Ljungqvist och Hanning nästan som en scen ur Bergakungens sal... "Är all bra musik skriven?" frågar sig Stefan Ljungqvist efter att orkestern har spelat ouvertyren ur "Orpheus i underjorden" av Offenbach. Det är musik som är medryckande och lätt att ta till sig. "Kanske de glömmer att stämma instrumenten i dag?" skämtar Ljungqvist, och han får genast bifall från publiken. Sättet att komponera går, liksom mode, konst och arkitektur, naturligt i vågor. Mycket av den musik som skrevs förr håller än i dag, det är klart, men en del genrer går helt enkelt ur tiden, precis som ett samhälle inte kan bli detsamma som det som än gång var. |
| Victoria Strömberg |