Foto: LASSE HALVARSSON Humor och skönsång. Stefan Ljungqvist spexade med Sandvikens symfoniorkester och dirigent Håkan Sund på sitt vanliga bullriga sätt vid lördagens konsert. Mellan skämten rev han av nummer ur operett- och musikalhistorien med en ledighet som vittnar om enorm rutin. I samband med konserten utsågs sångerskan Anna Hanning till en av årets Lars Bucan-stipendiater, en utmärkelse som kom som en total överraskning för henne.

[03-09-15]
MUSIK
I kondoleansboken utanför har Ahmed och Necah precis ritat en massa hjärtan och skrivit "tack för allt du gjort" med stort utropstecken till Anna Lindh.
Och du kan bläddra tillbaka sida efter sida efter sida i den där boken och läsa hundratals människors omsorgsfullt textade smärta och chock.
Men det är för stor risk att du ska börja lipa, så du låter bli. För på kvällens program står ju ändå "Humor & skönsång", eller hur?
Och "humor" är antingen det absolut sista eller det absolut första vi behöver dagar som de här. Så redan där kom lördagskvällens program med Sandvikens symfoniorkester med ett stort rött varningsmärke för väldigt olycklig tajming.

Och du kan lika gärna klistra dit ytterligare ett varningsmärke för det faktum att det inom den klassiska musiken kan vara grymt låg tröskel till vad som är skoj.
Det brukar vara clownnäsor på stråksektionen, om det finns pengar hyr man in Robert Gustafsson som får låtsas vara småfull mellan låtarna, och musiken har satts ihop av några stackare som liksom fått gå skallgång genom den klassiska musikens vidsträckta humorlösa landskap på jakt efter lämpliga Mozartarior och några operettkupletter. Men alla varningstecken till trots lyckas Sandvikens symfoniorkester, med hjälp av konferenciern och solisten Stefan Ljungqvist, få alla farhågor om plumphet och platthet och dålig tajming att komma på skam.

Ljungqvist spexar på sitt bullrigt frejdiga sätt. Han sjunger ur "Tiggarstudenten" och "My Fair Lady" och drämmer till med ett rungande music hall-potpurri på ett sätt
som tyder på att man antagligen skulle kunna väcka denne man ur en djup sömn och ändå få honom att riva av de här bitarna med samma lediga självklarhet där på direkten. Allt känns givetvis enormt hemtamt: Skämten, inte sällan med övertoner av lätt gubbsjuka som kanske hör till i de här sammanhangen, och låtvalet, som till stor del består av musikaliskt medel- till lättviktsgods ur operett- och musikalhistorien. Men det handlar om en hemtamhet i ordets bästa bemärkelse, tack vare orkestern som lyckas förse all den här musiken med ett mycket mänskligt ansikte.

Det är fantastiskt att se amatörmusikernas uppenbara stolthet och glädje när de klarar Offenbachs allra spralligaste uvertyrpartier och till och med det struttigaste
music hall-komp med bravur. Det är miner du sällan får se i ansikten på musikaliska broilers, och de fungerar som ett stort välkommen in i musiken.
Och väl inne i den här musiken, med alla dess väntade lustigheter och käcka kupletter, så kommer du faktiskt på dig själv med att sitta och smågarva.
Och det är en oerhört befriande tanke:

Om du i dag kan sitta och smågarva åt saker som folk smågarvade åt för hundra år sedan, då finns det gott hopp om att det kommer att finnas saker att smågarva åt även i morgon och om hundra år.

Dagar som de här är en sån sak faktiskt guld värd.

SEBASTIAN KLOSS

FOLKETS HUS, Sandviken
Humor & Skönsång med Sandvikens symfoniordester
Solister: Stefan Ljungqvist, Anna Hanning
Dirigent: Håkan Sund

Tillbaka