Wolfgang Amadeus Mozart var osannolikt produktiv under sin korta levnad. Han levererade musik för såväl opera och orkester som kammarmusikensembler och sångare.
Sandvikens Symfoniorkester lät oss på lördagskvällen få umgås en stund med detta musikhistoriens underbarn och gav oss tre smakprov ur hans produktion. Musiken varvades med att elever ur Kulturskolans Teaterlinje, i tidsenliga kläder och med graciöst 1700-talsmanér, presenterade varje styckes egen historia. I taktpinnen höll Stefan Harg, själv uppvuxen i Åshammar och i dag mycket anlitad både som solist och lärare.
Första stycket var Serenad i c-moll för 8 blåsare, ett stycke kammarmusik där oboens nasala klang spelar en karaktäristisk roll. Att denna musik är skriven att framföras vid en hovlig middag eller i parken utanför kungens jaktslott är ganska uppenbart då den har vissa svårigheter att nå ända ut i en större konsertsal.
Däremot gjorde blåsensemblen en riktigt god insats och en liten, knappt märkbar, ostämdhet var det enda som avslöjade att det rör sig om musiker på amatörnivå.
Följande stycke var Pianokonsert nr 23 i A-dur med Katarina Ström-Harg som solist vid flygeln, även hon mycket välmeriterad. Det finns en elegans och samtidigt ledsenhet över denna konsert och det var också ett av de verk som Mozart själv höll för extra dyrbart. För dyrbart för att sälja ens när kompositörens penningbrist var akut.
Katarina Ström-Hargs spel är varsamt och behagligt och det finns ett fint samspel mellan flygel och orkester. Som extranummer spelade hon ett stycke av Saint-Sans, Elegi för en hand och med slipad teknik spelade hon hela stycket med högerhanden vilande i knäet.
Avslutningsvis spelades Klarinettkonsert i A-dur och stycket är ett av de sista som Mozart fullbordade. Det sägs att han ofta umgicks med tankar på döden under sina sista år och dessa mörka föreställningar avspeglar sig orkesterns något dystra toner. Samtidigt tros Mozart ha försonats med sin dödsångest och funnit sin tro inom Frimureriet och klarinetten får i detta verk stå för hoppet och frälsningsvissheten.
Här lyckades Stefan Harg med det lite märkliga konststycket att agera både dirigent och solist på klarinett. Det uppstod emellertid aldrig några oklarheter mellan dirigent/solist och orkester trots att han i långa stunder bokstavligen vände dem ryggen.
Stefan Hargs ton var emellanåt försiktig, nästan tystnande och andra gånger fyllig och lidelsefull och han övertygade oss verkligen om vilket vackert instrument klarinetten är.
Folkets Hus, Sandviken
I sällskap med Amadeus
Sandvikens symfoniorkester
Stefan Harg
Katarina Ström-Harg
Kajsa Westerman