Höstmusik - som ett värmande täcke att svepa in sig i     Sandvikens Symfoniorkester och violinisten Cecilia Zillicus värmde publiken med sitt spel i Sandvikens kyrka på lördagskvällen. Foto: Gun Wigh   [05-10-24] Sandvikens kyrka öppnar en varm famn för oss denna stormiga lördagskväll. Helgmålsringningen blir en märklig upplevelse; något i klockmekanismen dunkar i kyrkans murar, fyller rummet med enorma hjärtslag. Det är första gången jag är här, första gången jag hör Sandvikens Symfoniorkester. Det är också första gången jag hör Skotsk fantasi av Max Bruch, ett 1800-talsverk med tema hämtat ur en samling skotska folksånger. Kvällens solist, violinisten Cecilia Zilliacus, tar plats. Inledningen är mäktig och vacker, med vidd och storhet i orkesterns dova klang, mot vilken violinstämman seglar som en fågel mot mörka skyar. Musiken är uttrycksfull och framförs med stor levande värme. Andra satsen är snabbare: en skotsk dans, vild och dynamisk med snyggt växelspel mellan blås och violin. Zilliacis är en mogen violinist, låter musiken växa runt ett fast inre centrum. Tredje satsen är nästan nordiskt vemodig, med tydlig folkton och intrikata stämmor som flätar i varandra. Violinspelet är innerligt och mycket vackert och orkestern går solisten till mötes på ett utmärkt sätt. Det här är en amatörorkester (de flesta har andra yrken i det "civila") i bästa bemärkelse; här spelar man av kärlek! Väl dessutom, det är professionellt så det räcker, vilket inte minst dirigenten ska ha credit för; här är det samspel som gäller - och håller. Så finalen: stolt och rask, lekfull och rakryggad, med ett härligt temperament i framförandet, också här med effektfulla kontraster mellan blås och violin. Kvällens andra nummer är Tjajkovskijs "Pathetique-symfoni", hans sista, uruppförd 1893, bara en vecka före hans död. Orkestern verkar lika inspirerad i denna komplicerade musik, där stämningen växlar mellan förtvivlan, sorg och romantiska svep. Det är som om kompositören inte bara begråter sitt liv, utan också bjuder på minnen från en tid då livet bar. Det är dramatiskt, kontrastrikt och fysiskt påtagligt: pukornas slag känns i fötterna, vilket jag tycker är härligt! Kyrkans akustik är något helt annat än Gävle Konserthus dämpade, liksom filtrerade ljudmiljö. Här bullrar det mer, murrar lättare ihop sig, men ljudkontrasterna lyfts också fram och hela upplevelsen blir mer fysisk, dessutom upplever jag instrumentens akustiska kvalitet tydligare. Inte alls fel! Andra satsen: graciös och valsaktig - men ä-r det vals? Märkligt i alla fall att musik skriven av en plågad människa kan göra en så tillfreds, mitt humör åker upp flera grader. Vid något tillfälle blir rytmen an aning stolpig, men orkestern hittar snart rätt igen. Fjärde satsen har beteckningen lamentoso - klagande. Musiken rör sig kring ett enkelt och vackert tema, stiger mjukt och faller sedan ner, ner, klagande stråkar för den ännu längre ner och fagotten tar den ända ner i djupet. Det är berättande och nästan sakligt konstaterande: så här är det, bara. Fast sen stiger musiken i motstånd och ett rasande: Nej!!! Det här är höstmusik; tragisk och samtidigt värmande, som ett täcke att svepa sig i, man vill bara säga: tack! Efteråt växlar jag några ord med ordföranden och klarinettisten Lars Skoglund, han säger att han är stolt över sin orkester. Med rätta är han så. Inget litet företag att ro i land, en symfoniorkester på amatörbasis, på en så pass liten ort - fast medlemmarna hämtas från hela trakten och några lånas in från Gävleorkestern. Det här är kultur av det livsnödvändiga slaget - fast för den sakens skull är allt inte en dans på rosor. Publiken är för liten, kostnaderna stora. Så vad ni gör: missa inte nästa konserttillfälle, den 19:e november i Sandvikens Folkets hus. Ni lär inte bli besvikna. "Zilliacus och Bruch" Sandvikens Symfoniorkester Sandvikens Kyrka Dirigent: Jon Terje Svendsen Solist: Cecilia Zilliacus, violin Bruch: Skotsk fantasi op. 46 för violin och orkester Tjajkovskij: Symfoni nr 6 op. 74 "Pathetique" Camilla Dal

Tillbaka