Alltid lika spännande och mäktigt när pop och rock möter den klassiska musiken i form av en symfoniorkester. Efter söndagskvällens konsert på den gamla Folkets Hus-teatern i Sandviken finns det ingen anledning att ändra på den åsikten.

Läs hela artikeln från GD här>

”Gustav Sjökvist, en av landets mest älskade dirigenter och körledare, lockar verkligen fram det bästa ur Sandvikens symfoniorkester denna kväll, både som helhet och vad gäller soloinsatser i de olika stämmorna.”

Läs mer här!

Sandvikens symfoniorkester nappade snabbast på deras idé, berättar bröderna. Efter några månaders låtarrangerande och repetitioner innebar lördagen världspremiär för Sandvikens, och till viss del också Molkoms, egen hyllning till ikonen David Bowie.

Biljettrycket var så hårt att en extra konsert fick sättas in, tre timmar före den ordinarie.

Konserten börjar stämningsfullt med Please Mr Gravedigger som får glida över i Space Oddity. Det hela känns mycket löftesrikt, närmast oemotståndligt.

I det storslagna ögonblicken är konserten som bäst. Forsbacka kammarkör och orkestern golvar sin hemmapublik med refrängen i Life on Mars. Queenduetten Under Pressure lockar fram lyckliga utrop. Bröderna Rongedal exploderar gärna och ofta i starka, säkra toner.

http://gd.se/noje/musik/1.6327469-en-oemotstandlig-bowiehyllning

Minneskonsert

”I Barockens Tecken”
Till minne av Göran Fredriks födelsedag och alla de som byggt
Sandviken
Sandvikens kyrka
Sandvikens symfoniorkester
Violinsolist: Lisa Rydberg
Talare: Stefan Harg
Dirigent: Åsa Lundqvist
Vivaldi: Konsert för stråkorkester g-moll
Bach: Gavotte ou la Musette & Bourré ur Partita E-dur för soloviolin
Vivaldi: Konsert för violin och stråkorkester e-moll Händel: Svit ur Watermusic

I årets konsert till Sandviks grundares konsul Göran Fredrik Göransson minne bjuds barockmusik, och utmärkt sådan. Roligt, det är inte så ofta. Sandvikens symfoniorkester spelar, Annika Fält (pianolärare vid Sandvikens Kulturskola)spelar (elektronisk) cembalo, solist är riksspelmannen Lisa Rydberg. Först en konsert av Vivaldi, två svängiga och uttrycksfulla satser kring en värdigt skridande. Akustiken i kyrkan passar denna musik mycket bra, skapar en känsla av äkthet. Så bjuder Lisa, som 2007 gav ut skivan Bach på svenska, på just det. Känsligt, levande och stämningsfullt violinspel, krusat och med fotstamp därtill. Musiken slingrar sig som en blomstergirlang och fyller rummet, ända upp till valven. Faktiskt finns mycket folkmusikkänsla i barockmusik, som ju ofta bygger på just folkliga danser, förfinade till konstmusik. Mer Vivaldi, med Lisa som solist. Vackert i den raska första satsen, långsamt och med fin sprödhet i den andra, som ett musikaliskt Vanitasmotiv. Sist snabb glädje, ja sommarvärme, med härligt eftertryck. Årets högtidstalare är Stefan Harg, bördig från Åshammar, numera soloklarinettist i London Symphony Orchestra, tillika vid Drottningsholms slottsteater. Han berättar, länge och väl, om sin väg till musiken, om uppväxten i en bygd han beskriver som trygg. Om musiklärare som Lisa Westerberg, Yngve Karlsson (snickare i Ovansjö), Lennart Skoglund vid kommunala musikskolan i Sandviken. Om studier vid Kungliga musikhögskolan, om spel i Orkesterföreningen i Sandviken, en bra skola, musiklivet i Sandviken blomstrade. Fler lärare nämns, många namn blir det. Den enda som inte nämns är dagens jubilar, men det är rätt skönt, tror det är första gången det inte talas om Göranssons. Däremot berättar Stefan med värme om klarinettisten Kjell Inge Stevenson, som gick bort förra året, hur han invigde Stefan i den moderna musiken. I Gävle 2013 uruppförs för övrigt ett verk Stefan beställt av Marie Samuelsson. Vi måste spela dagens musik, den ska inte hamna i byrålådan. Klarinettspelandets vedermödor, med rörblad och munstycken, får vi höra om, och sökandet efter urklangen, den som alla bär inom sig. Han pratar också om hur konstmusiken ska nå ny, yngre publik. Vi ska inte popularisera oss, men spela den musik vi brinner för. Några ord på vägen får vi: Våga vara dig själv. Hoppas och tro, men hoppas aldrig mer än du övat! å talar en man som älskar att öva! Efter detta hör vi en svit i 13 satser ur Händels Watermusic. Kul att få höra live, vet inte om jag gjort det tidigare. Äkta barockskevt låter det, med nasalt träblås och livliga stråkar. Inledande violinsolo av Gävlesymfonikernas Anne Nilsson, fint klarinettsolo av Jan Erik Hedlund, flöjt och cembalo i duo, härliga fanfarer till Konsuln i hans himmel.

PS. Stefan Harg med ensemble kan vi närmast höra i Lyran i Storvik 19 februari. Då blir det musik av Crusell, på historiska instrument.

Camilla Dal

”Lurberget – berget som reste sig ur havet” är ett musikdramatiskt epos som berättar historien om hur människorna började bebo det kalla och karga norden efter det att inlandsisen dragit sig undan. Det
handlar om Brunn (den by som utgör centrum i Hedesunda) och Lurberget – den delen av Hedesundaåsen som enligt sägnen gömmer en silverskatt som vaktas av Fru Lura. Vi får följa människorna som kommit dit och levt sina liv i området, ända från 7000 före Kristus och fram till nådens år 1661. Berättelsen förs framåt av Lurberget själv – spelad av regissör Lennart Eriksson, som härstammar från
Vinnersjö by i Hedesunda och sedan 1988 är verksam vid Borås Stadsteater. Sett med bergets ögon gestaltas tidsåldrarnas utveckling och generationers öden genom att sång och musik vävs samman med
skådespel och bildprojektioner. Ensemblens medlemmar har ett stort åldersspann; och de allra minsta, ”knytten”, bidrar till uppsättningen och ger extra liv och lyster. Det hela är en mycket väl genomarbetad föreställning, och man kan inte bli annat än imponerad över de konstnärliga förmågor, begåvningar, och drivkrafter som måste innebo det lokala och kulturella föreningslivet. Det handlar om amatörer som håller väldigt hög klass. Här kan man särskilt nämna sångsolisterna Kristina Wiklund och Per-Erik Sundström, som gör en fantastiskt fin prestation i duetten ”Du är som vatten”.

Musiken som är skriven av Erik Wiklund, Erik Wiklund jr, och Kjell Sörling tolkas av delar av Sandvikens symfoniorkester, som är nykomlingar sedan uppsättningens urpremiär 2007. Det är ett riktigt allkonstverk som framförs i Hedesunda kyrka under den här veckan, och jag kan rekommendera alla som inte köpt biljetter och därmed försäkrat sig om en plats, att omedelbart göra detta. Särskilt om man har anknytning till eller har ett hjärta som brinner för Hedesundabygden. Uppsättningen ”Lurberget” är bränsle på den elden.

Emelie Lundin

När jag såg Karl Dyall göra det halsbrytande numret ”Make ’em laugh” i ”Singin’ in the rain” för några år sedan (det som Donald O’Connor gör i filmen) gick det verkligen upp för mig vilken härligt akrobatisk artist han är. Nu fick vi inte se just detta nummer i tisdagens föreställning, men det fanns tillräckligt många spänstiga rörelser för att publiken skulle tappa andan. Karl Dyall, Rennie Mirro och Hanna Lindblad träffades i samband med just ”Singin’ in the Rain” och blev goda vänner, och har här satt ihop sin egen hyllning till de fantastiska musikalfilmer som producerades i Hollywood från 1927 och framåt. Tillsammans med Karls syster Sharon Dyall bjöd de på en hel räcka med evergreens som för evigt är sammankopplade med sådana stjärnor som Gene Kelly, Fred Astaire, Judy Garland och Marilyn Monroe, för att bara nämna några. Själv har jag starka minnen av hur jag fullkomligt älskade att se Fred Astaire dansa när jag var liten och satt framför tv:n, och det där med stepp skulle jag absolut lära mig. Det gjorde jag nu aldrig, men jag får fortfarande rysningar när jag ser stepp framföras av skickliga dansare. Så ni kan ju tänka er hur jag fullkomligt skakade i stolen denna kväll…
Mirro och Dyall är helt lysande dansare, och det är faktiskt lite Astaire och Kelly över dem. Hanna Lindblad blir bara bättre och bättre ju mer jag ser henne. Och Kalle som plockades upp ur publiken håller
nog med. Han verkade må bra där han satt på scenen med en lättklädd Lindblad som dansade för honom! Sharon Dyall gjorde en fenomenal version av den förbisedda alten som längtar efter en egen
melodi. Dessutom var det kul att se henne dansa med brorsan och de andra. Det är bara att konstatera att det skrevs en hel del härlig musik under denna period och det svängde rejält om Sandvikens Symfoniorkester, som var förstärkta med tre musiker på trummor, bas och gitarr. Det jag tycker är riktigt häftigt med just Sandvikens orkester är att den vågar ta ut svängarna ordentligt, och samarbetar med så många spännande artister. Man rör sig lätt mellan klassisk musik och pop, showföreställningar och opera. Fortsätt så! Men snälla Konserthuset, styr upp det här med garderoben. Om ni nu ska ha betalgarderob i stora kapprummet, se till att ha tillräckligt med personal som tar emot kläderna. Nu var det fullständig kaos före föreställningen.

Bodil Proos

Samma dag hade stjärnan fått ställa in på grund av halsinfektion som gjort att hon inte lyckades få fram en enda ton. Man berättade också att det dock inte hör till vanligheterna att hon måste ställa in. Enligt utsago är detta tredje gången under hela hennes karriär som detta händer. Men, med mycket kort varsel hade i stället Jessica Marberger och Anna Sahlene Sahlin infunnit sig i Sandviken och var redo för show i hennes ställe. Och strax hade feststämningen åter stigit, till alla Melodifestival-älskares förtjusning. Publiken kände nog av sin schlager-abstinens så här efter att Anna Bergendahls toner klingat ut i sista finalen, och det känns långt till slutet av maj och Eurovision Song Contest. Dirigent Ulf Wadenbrandt ledde Sandvikens Symfoniorkester denna kväll, tillsammans med Mikael Bäck
Band och körsångarna Dan Rosengren och Anna Axelsson. Det är inte bara Gävleborg som kan stoltsera med många musikaliska förmågor, en hel del duktiga artister har också fötts upp i Västsverige, kunde man konstatera denna kväll. Axelsson och Rosengren visade sig inte bara duga till att sjunga i bakgrunden, utan levererade även varsitt soloframträdande med låtarna ”Slipping through my fingers”
och ”Eagle”.

Kavalkaden av Abba-låtar som fyller kvällen talar till alla i publiken, de flesta av de stora hitsen är ju tidlösa, som till exempel ”Mamma Mia” eller ”Dancing Queen”. Men det finns även en del mindre kända låtar som man känner väcker nostalgi mest hos dem som verkligen var med när det begav sig, som ”As good as new” och ”When all is said and done”. Det passar bra att i sammanhanget ha ett karaktärsgalleri med lite olika typer av svenska artister inom genren. Molly Sandén, från Helges All Stars i Gävle, gör en härlig version av bland annat ”When I kissed the teacher” medan Magnus Carlsson leverar diskohiten ”On and on and on” som ett självklart val. Inhopparna Jessica Marberger och Anna Sahlin gör också ett bra jobb, även om det såklart aldrig är optimalt att inför publik sjunga innantill från papper från ett notställ. Sandvikens symfoniorkester behöver kanske artister med lite fart och fläkt för att få upp tempot. Varje gång det skruvas upp är det som om även helhetsintrycket blir lite bättre. Men lite mer driv vågar ni allt, Sandvikens Symfoniorker. Kom igen, vi vet att ni kan!

Emelie Lundin